Det lilla är ibland det stora för de små. Det gäller att inte glömma det.
Det är vår första säsong i hus, och såklart ville vi sätta lite potatis och så lite fröer. I våras ställde vi ut ett par pallkragar i ett hörn av vår lilla trädgård.
Sen dröjde det ett tag, men till slut så fick det komma ner lite potatis i jorden. Barnen tyckte inte att det var så superspännande direkt.
Eftersom det inte var nån större mängd potatis vi satte, och eftersom de inte hade så djupt jordlager att växa i, så var det lika bra att skörda allt på en gång. Det var hejdlöst varierade storlekar på knölarna under den verkligt vildvuxna blasten. Allt från ärtstorlek till rediga plugg.
Att dra upp potatisen tillsammans tyckte barnen var roligt. Och de blev otroligt stolta över vår potatis. Tänk, det lilla som i deras värld ändå är en rätt stor grej. Och om man tänker efter (ibland får man fundera länge), så är det många små saker man minns från sin barndom.
Tyvärr var potatissorten inte så god. Vi får se vad de minns mest.
Liknande inlägg: