Jag tar mitt ansvar. Det klart barnen ska veta hur Pacman ser, och vad han heter.
Men exakt hur det hänger ihop, vad Pacman egentligen är, varför han äter prickar och piller och måste akta sig för spöken, det har jag svårare att förklara. Som tur är får jag heller inte frågan.
När vi är ute och ritar på asfalten på vändplanen, så är det oftast alltför frestande att gå loss själv. Ibland blir det som när vi bygger lego. Helt plötsligt sitter jag kvar där själv och bygger, och barnen har gått vidare till något annat.
Men oftast smittar entusiasmen när pappa är med och skapar. Ester ritar egna pacmans. Otto fyller i och dekorerar min lite extra. Jag kan liksom inte med att förklara att Pacman egentligen alltid är gul. Och att han inte är en pizza.
Det är ju inte så viktigt.
Liknande inlägg: