Jag hyrde två filmer till min fyraåriga dotter en helg. Den ena valde hon, Barbie (kommer inte riktigt ihåg vilken, men det var små älvor inblandade). Den andra valde jag, Wall•E.

Det var såklart för att jag själv ville se den också. Men också för att balansera upp den rosa gullchock som jag förväntade mig av Barbie. Nånstans måste det balanseras upp lite innan det går överstyr, hoppas jag.

Först ut var Barbie-filmen. Min dotter tittar på den. Jag tittar lite då och då. Det verkar vara en ganska komplicerad historia, om någon fabrik som ska byggas så älvorna måste flytta, och hur de ska förhindra det genom att att en tjej ska övertala sina föräldrar att inte bygga. Typ.

Filmen är dialogdriven, och kanske är den för lite större barn. Om man lyssnar på språket. Om man tittar på omslaget känns min dotter lite för stor. Dialogen är halvkasst uppläst av förmodligen lite tidspressade skådisar. Min dotter gillar den ändå, hon tycker det är spännande med älvor.

Dagen efter serveras Wall•E. Jag försöker själv se lite av den, och slås av det magnifika långa introt där ingen dialog finns, men man ändå förstår och känner allt. Och shit, vilken snygg film!

Engagemanget hos min dotter låter inte vänta på sig. Ganska snart börjar hon berätta vad som händer i filmen. ”Hon är ledsen.” ”Titta, nu pratar de med varandra!” ”Hon ska rädda sin kompis.”

Jag är lite förvånad, men väldigt nöjd, med hennes aktivitet. Barbie må vara rosa, men det engagerar inte. Inte på långa vägar så mycket som Wall•E.

Barn har nog lite känsla för kvalitet ändå.

Liknande inlägg:

1. Lego, en fantastisk leksak
2. Ponyo på klippan vid havet
3. Barnkalas för 4-åringar – några tips
4. Lego Star Wars julkalender 2011: Lucka 7
5. Pettson & Findus och mucklornas värld