Häftigt! Nu finns Minecraft även för de minsta, i form av byggklossar i plast! Du kan i princip kombinera och bygga hur du vill, bara fantasin (och antalet inköpta byggklossar) sätter gränserna.

Man får ha lite överseende med att klossarna inte bara består av liksidiga kuber, och att det finns en hel del som går ifrån kubnormen helt och hållet. Trots detta kan jag verkligen rekommendera!

(Håller just nu på att testa Minecraft Pocket Edition för iPhone och iPad tillsammans med min dotter, men ber att få återkomma om det.)

Liknande inlägg:

1. Rör inte sågen!
2. Lego, en fantastisk leksak
3. Höjdarna – vilken höjdare!
4. Harry
5. Lego överallt

Ester gjorde världens (hittills) finaste skattjakt på egen hand häromdagen. Jag var hemma med krassliga barn, och vi hade haft lite tråkigt en stund. Det löste Ester. Hon ritade en karta, den här ovan, och så skulle jag och lillebror Otto ut på en skattjakt.

Det var först tre mindre skatter, och så en stor på slutet sa hon. Fyra kryss.. Rutorna anger vilka rum det handlar om, bara att följa banan helt enkelt.

De här tre lapparna hittade vi vid de tre första kryssen:

Vid slutet låg en skatt i form av varsin enkrona.

Alltså, rent objektiv, hon är ett geni min dotter. Ett kärleksfullt geni.

Liknande inlägg:

1. Barnkalas på Stora Skuggans 4h-gård
2. Barnaskaran och jag
3. Guider
4. Pacman heter han förstår ni
5. Perfekt sand, ge mig perfekt sand

Blev påmind om det nu, till och med långt efter julgransplundringen. Intressant vad barnen väljer när de ska göra fina julgransprydnader i kristyrramar.

Hos oss blev det Mario, Kalle Anka och några Transformers. Tur att jag tog några bilder, för de skulle såklart ätas upp när granen skulle ut.

Det blev några kristyrspöken också. De gick åt ännu snabbare.

Liknande inlägg:

1. Att gå i sidled med barnvagn
2. Barnaskaran och jag
3. Barnkalas utomhus
4. Barns enorma nyfikenhet
5. Jag delar med mig på 225grader.se

Jag tar mitt ansvar. Det klart barnen ska veta hur Pacman ser, och vad han heter.

Men exakt hur det hänger ihop, vad Pacman egentligen är, varför han äter prickar och piller och måste akta sig för spöken, det har jag svårare att förklara. Som tur är får jag heller inte frågan.

När vi är ute och ritar på asfalten på vändplanen, så är det oftast alltför frestande att gå loss själv. Ibland blir det som när vi bygger lego. Helt plötsligt sitter jag kvar där själv och bygger, och barnen har gått vidare till något annat.

Men oftast smittar entusiasmen när pappa är med och skapar. Ester ritar egna pacmans. Otto fyller i och dekorerar min lite extra. Jag kan liksom inte med att förklara att Pacman egentligen alltid är gul. Och att han inte är en pizza.

Det är ju inte så viktigt.

Liknande inlägg:

1. Ensemble Yria – Längre än längst
2. Barns enorma nyfikenhet
3. Perfekt sand, ge mig perfekt sand
4. Lego, en fantastisk leksak
5. Att gå i sidled med barnvagn

Ensemble Yria har skapat en skiva med barnmusik på tema rymden.

Egentligen, måste jag erkänna, är jag inte alls såld på musikskolemusik (lite odefinierbart sådär…). Jag förväntade mig något ganska virtuost men slätstruket. Men, nu var det inte jag som skulle lyssna i första hand, utan mina barn. Så, på med skivan.

Min 5-åriga dottern gillade den skarpt från första genomlyssningen. Hon gillar att pyssla och lyssna på musik, det är som om koncentration går i topp då. Och faktiskt, Längre än längst funkar skitbra! Det ritas stjärnor och planeter. Vi tar reda på hur stjärnbilden Cassiopeia ser ut. Vi pratar rymdskepp. Hon ritar rymdskepp och fler planeter.

Vid andra lyssningen sjunger hon med.

Musiken innehåller mycket stämsång, virtuost framförd. Ibland åt det konstnärligare slaget, och ibland åt rena hit-refränger. En bra blandning, även om jag gärna hoppar över de mer teatrala delarna (som har sin förklaring i att Ensemble Yra turnérat med musiken i en förställning). Den lite mer komplexa musikbilden (jämfört med ”vanlig” barnmusik”) gör att skivan får ett bra djup, och håller länge för både små och stora öron.

Oavsett om du är schlagerknarkare eller kultursnobb, så tror jag dina barn (och därmed du) kommer uppskatta den här skivan.

Ensemble Yrias Längre än längst finns på CDON här.
Den finns också på Spotify, för dig med uppkopplat barnrum.

Liknande inlägg:

1. Barnmusik på Spotify
2. En skattjakt med kärlek
3. Stora kattdjur på Eskilstuna Zoo
4. Cykla lugnt
5. Guider

Sen vår och tidig höst, bästa tiden för sandlådelek. Ge mig en bra spade (platt, inte rund) och bra, lagom fin och fuktig sand och jag går igång. Barnen får hänga på bäst de kan.

Det är en del av tjusningen att allt är högst temporärt. 2-åringen kan när som helst gå bärsärk. Fast det är som han känner att pappa koncentrerar sig lite extra, och det smittar. Jag satsar på att bygga med barnen samtidigt som jag har lite eget skapande på sidan av samtidigt. Kanske tycker barnen det ser mer intressant ut, och leken styrs ditåt. Eller också inte.

Jag gillar att göra kantiga, lite oväntade saker i sanden. I kombination med organiskt slingrande skapelser, som till exempel en orm. Tunnlar och brovalv är också lite kul. Om jag ser till att satsa lite på vägbyggen över och runt byggnaderna kan barnen till och med låta mig bygga klart ibland. Om man nu kan bli klar.

Sandlådeleksaker är oväntat tråkigt utformade nästan utan undantag. Formar och hinkar är bra till att göra kakor av åt de minsta barnen, som de kan krossa i samma andetag som de föds. Men sen vill man ju skapa något själv! Spaden är det enda rätta. En stor och en liten kanske, minst. Var.

Så, glöm inte att ha kul i sandlådan. Det är kul, kreativt och det räknas som att du leker (fast det är såklart blodigt allvar).

Liknande inlägg:

1. Pacman heter han förstår ni
2. En skattjakt med kärlek
3. Barnkalas på Stora Skuggans 4h-gård
4. Kristyrkreativitet
5. Barnkalas utomhus

Små barn är så enormt nyfikna. Jag antar att det beror på att de har så mycket att lära. Det är väl egentligen det det betyder, nyfikenhet är viljan att lära sig mer.

Jag blir ständigt inspirerad av mina barn. Hur de undersöker saker. Vad de frågar om. Vad de vill ha. Vad de gör med saker de får i handen.

Kreativitet verkar ligga nära nyfikenhet. Båda kämpar för att släppa alla spärrar och våga fråga, våga prova och våga göra fel. Det är precis det jag som vuxen kämpar för också (ett av skälen till att jag skriver här till exempel).

Jag undrar när man slutar vara ohämmat nyfiken och börjar försöka smälta in? Jag har en känsla av att det är när man börjar skolan. Där lär man sig snabbt att inte sticka ut för mycket åt fel håll.

Sen kämpar man resten av livet med att jobba upp den där nyfikenheten och kreativiteten igen. Fast jag vet inte om jag skulle vilja ha det på något annat vis, var sak har sin tid liksom.

Jag hoppas jag gör rätt som pappa, så att jag hjälper mina barn att behålla sin höga integritet, nyfikenhet och kreativitet genom uppväxten.

Liknande inlägg:

1. Lego, en fantastisk leksak
2. Pappabloggen börjar nu
3. En skattjakt med kärlek
4. Perfekt sand, ge mig perfekt sand
5. Pacman heter han förstår ni