Små barn är så enormt nyfikna. Jag antar att det beror på att de har så mycket att lära. Det är väl egentligen det det betyder, nyfikenhet är viljan att lära sig mer.

Jag blir ständigt inspirerad av mina barn. Hur de undersöker saker. Vad de frågar om. Vad de vill ha. Vad de gör med saker de får i handen.

Kreativitet verkar ligga nära nyfikenhet. Båda kämpar för att släppa alla spärrar och våga fråga, våga prova och våga göra fel. Det är precis det jag som vuxen kämpar för också (ett av skälen till att jag skriver här till exempel).

Jag undrar när man slutar vara ohämmat nyfiken och börjar försöka smälta in? Jag har en känsla av att det är när man börjar skolan. Där lär man sig snabbt att inte sticka ut för mycket åt fel håll.

Sen kämpar man resten av livet med att jobba upp den där nyfikenheten och kreativiteten igen. Fast jag vet inte om jag skulle vilja ha det på något annat vis, var sak har sin tid liksom.

Jag hoppas jag gör rätt som pappa, så att jag hjälper mina barn att behålla sin höga integritet, nyfikenhet och kreativitet genom uppväxten.

Liknande inlägg:

1. Lego, en fantastisk leksak
2. Pappabloggen börjar nu
3. En skattjakt med kärlek
4. Perfekt sand, ge mig perfekt sand
5. Pacman heter han förstår ni